Good morgon mina vänner.
Vaknade i morse och var tvungen att slå upp kalendern för att komma ihåg vilken dag det var...
Det är fredag igen!!!
Denna veckan har allt varit för konstig.
Några av er vet redan varför jag varit lite frånvarande på bloggen.
Jag har ju hudcancer som jag skrivit om tidigare. Den började förra sommaren.
Och sedan dess har jag opererats tre gånger.
Varit på lung-röntgen, och så i september
gjordes en röntgen av min högra höft.
Jag har haft ont i den ett tag, speciellt i ljumsken.
Så för fyra veckor sedan fick jag svar från röntgen att man sett en "prick" i ljumsken som man inte riktigt kunde säga vad det var.
Så i går , efter fyra veckors vänta fick jag ljumsken undersökt.
Jag var på gynikologen på sjukhuset.
Kan säga att de sista dagarna varit bland de jobbigaste i mitt liv.
Hjärnan säger kloka saker att det är nog inget att oroa sig för.
Jag är oftast positiv och kan hålla humöret på topp.
-det är ingen ko på isen så länge rompan är på land-
Men att hjärnan säger en sak betyder inte att kroppen säger samma.
Ångest och hjärtklappning har avlöst varandra.
Och ju närmare torsdagen jag kom, desto jobbigare blev det.
Jobbigast är det när man försöker resonera med sig själv
i huvudet och kroppen inte fattar att den ska lyssna, hihi
I går eftermiddag var ja så på sjukhuset.
Undersökningen hatar jag verkligen, men det var ju ett måste;)
Och beskedet jag fick var ,
som läkaren kunde se inom sitt kunskapsområde,
att det med stor sannolikhet inte är något onormalt.
Nu får jag bara vänta på en bekräftelse från
röntgenläkaren och min egna läkare.
Kan säga att jag känner ett lite mer lugn i kroppen idag.
Ett lugn jag inte känt på lääänge.
Om jag bara får bekräftelsen snart så hinner jag kanske koppla bort cancer en stund innan det
är dags för nästa tremånaders kontroll :)
Runt jul ska den vara, så jag hoppas jag kan få komma innan julhelgen.
Då kan jag få en lugn och skön jul hoppas jag!!!
Måste givetvis skick miljoner kramar till alla ni som skickat varma hälsningar till mig.
När man drabbas av sådana här liknade saker är det bland det viktigaste att man har människor runt omkring sig som
bara visar att de finns.
Det behövs inte mycket. Ett sms eller en hälsning.
Man behöver inte prata så mycket.
Jag vet att många tycker det är jobbigt att möta människor i sorg och sjukdom.
Men jag lovar er alla, att en liten kram, en liten fråga,
gör så mycket mer än bara tystnad!!!
Så jag vill uppmuntra alla till att
VÅGA
visa att ni vet om någon har det svårt.
Skicka ett kort på posten, eller ett sms om man inte
vågar möta personen
öga mot öga.
Det värsta som en sjuk person eller någon som drabbats av sorg kan möta är
tystnad!!!
kramkram
<3<3<3